The Grishult Story
I begynnelsen hördes bara mor. Hennes bräkiga läte förväxlades ofta
med ytterdörrens gnissel.
Far existerade enbart någonstans sinnevärlden.
Grishult var endast något som alla förträngde.
Det regnade jämnt.
Bostaden där det begicks kunde inte liknas vid något.
Huset var uppbyggt av vägpinnar och stulen massaved.
Allt var inramat med små idolbilder på James Dean (pappas idol). Huset
bestod av tre mycket fuktskadade våningar.
En bäck hade hittat ett neanderlopp genom Större delen av huset. Huset hade satt sig så
djupt i leran, att vi hade jordgolv på andra våningen.
Där bodde vi, fyra söner. På första våningen bodde mor.
Hon vägde 140 kilo och kallades för KODAK, för hon va så negativ.
Trots hennes benägenhet att alltid peta näsan, var hon hård men hänsynslös.
När hon själv blev ledsen, tittade hon i sin konkava fickspegel och log arrogant.
Hennes kraftiga yttermått och absurt tilltagna urringning, gjorde henne till en
enstöring.
Det osande matfettet bildade ofta en vit mjölkliknande emulsion på
golvet. I denna smörja sågs mor vanka i passgång dag ut och dag in. Vår far lärde vi
känna först i puberteten.
Han hade ett fruktansvärt underbett, vilket gjorde sig bra i mammas övervikt, sa han.
Den kärleken blev dock kort. Mor slängde ut far långt innan vi föddes.
Han vänder kappan på vinden, sa hon.
Då grävde han en egen håla ute på åkern, som har täckte med en bakdörr från en
OPEL.
Där utvecklades far mycket sparsamt.
Han blev både smal och misstänksam. Fars lögner och
kleptomani genomsyrade vår tonårsperiod.
Han 
berättade
ofta om hjulet, hans största uppfinning.
När vi fyllde tretton, fick vi ett vägskäl, en trevägskorsning, som han påstod sig ha
hittat. Den sålde han senare, sa han. Vår replokal låg ute i en före detta
ladugård, vilken ställt sig på högkant stormen 69.
Där fanns ingen elektricitet. Först 1987 fick vi el till byn. Men pappa hade bara råd
med att dra in en nolla. Ni kan i alla fall jorda grejerna, sa farsan med ett flin.
Våra instrument bestod i början av zinkspann, visselpipa och fiskudde.
Senare utvecklade vi ett 
gyrodynamiskt orkesterkit med ett fartvindsdrivet dragspel, en
gasolgitarr samt en elektrostatisk laddad kohudstrumma.
Allt eftersom vi repeterade, blev pappa mer och mer angelägen av att fånga vårt
intresse.
Dagligen visade han oss uppfinningar som låset, sugröret, saxen,
lampskärmen, TV-spelet systemkameran, jojon mm vilka skulle göra honom rik, sa han.
Stundom sköt han vilt på åkern för att få uppmärksamhet.
Det mynnade ut i vansinniga rekordförsök.
Han försökte bl.a. jaga älg från kort skoter, tuta högst med traktorn, böja stocken
utan att krokna eller vissla efter tomten.
Vi repeterade målmedvetet i många år, tills vi en höst
fick ett gig. Det var i granngården som låg i Kored.
Där miste vi den ena brodern i ett våldsamt Jimmy Hendrix solo.
Gasolgitarren fattade eld, men far var stolt ändå.
Mor fick inget veta, fast hon envisades med att fråga. Nu är vi bara tre i bandet,
men pappa vikarierar ibland, då brorsan smälter tenn på någon fabrik någonstans.
Mor reser numera runt med en cirkus.
Hon lär visst arbeta som någon slags motvikt.
Framtiden ser dock ljus ut.
Vi ska
få vara med på Hylands Hörna, har pappa sagt. Men nu tränar vi hårt på att lära oss
ett slut.
Det skall bli något sånt här med bara go go go jä jä jä jääää…(avslagG).
Hejdå / Bröderna Knäck
mera skoj !